Slaget vid Hastings

En dag av Londonvistelsen ägnade jag åt något som jag länge velat göra. Nu blev det äntligen av. Jag tog tåget från Charing Cross Station till den idylliska lilla medeltidsstaden Battle. Staden grundlades år 1070 och ser ut som någonting direkt hämtat från Miss Marple eller morden i Midsomer. Den ligger på en höjdsträckning, som sedan gammalt kallas Senlac Hill. Staden har en egendomlig utformning eftersom huvudgatan löper längs åsen, vilket gör den väldigt långsmal och tomterna ser märkliga ut eftersom de är lika breda som den fastighet som ligger ut mot gatan. Däremot sträcker de sig långt ner för sluttningen av åsen. När jag var där i april fanns det ett antal turistbussar, mestadels befolkade av pensionärer som var där av samma anledning som jag. När man stiger av tåget förstår man direkt vad som är den stora turistgrejen för den här staden.Anledningen till att staden grundades var att man samma år på direkt order av Wilhelm Erövraren började bygga Battle Abbey, ett kloster med en stor klosterkyrka. Han drog igång bygget för att påven krävde det. Klostret byggdes nämligen på platsen för det stora slaget den 14 oktober 1066 då Wilhelm med sina trupper besegrade den engelske kungen Harald Godwinson. Slaget vid Hastings stod alltså inte vid Hastings utan cirka en mil nordväst därom. Slaget var oerhört blodigt och massor av människor på båda sidorna gick åt. Påven hade godkänt Wilhelms invasion av England och klostret var avsett som en försoningsgest gentemot Gud för alla som hade fått sätta livet till i slaget.

Det finns just ingenting kvar av de ursprungliga byggnaderna. De har ersatts med nyare, men trots det mycket gamla, byggnader. När Henry den åttonde blev sur på påven för att han inte fick skilja sig från sin fru Katarina av Aragonien så anslöt han England till de nya idéerna från Luther och kompani. Den eländiga kvinnan kunde ju inte föda någon son åt honom och Henry hade nog en väldigt dimmig uppfattning om var den för pojkfödsel nödvändiga Y-genen kommer ifrån. När han bestämde att England skulle vara protestantiskt så gjorde han det på sitt eget sätt. Han såg till att han själv blev kyrkans överhuvud. Klostren upplöstes och deras egendomar överfördes till Henrys bästisar. Så gick det även med Battle Abbey som faktiskt var i privat ägo fram till 1976.

BAYEUXTAPETEN

är ingen tapet som vi menar med ordet utan en cirka 70 meter lång och 50 cm bred linneremsa som är broderade med ullgarn i olika färger. Den kan beses i den lilla franska staden Bayeux. Fiffigt va, eftersom den heter så! När jag var där för ett antal år sedan var det tydligen högsäsong för skolresor för såväl franska som engelska barn i mellanstadiet. Därför var det lite svårt att i lugn och ro beskåda det fantastiska verket. Men jag köpte en bok där hela verket finns avbildat i skala 1:7. Det är från den jag har skannat in bilderna i denna blogg. Den beskriver de händelser som föregick Wilhelms invasion, liksom mycket dramatiskt själva slaget. Tapeten är ett ovär-derligt historiskt dokument som dels berättar om händelserna men eftersom den är tillvekad endast något årtionde efter händelserna så ger den också upplysningar om klädsel, båtar, utrustning, vapen m. m.

BAKGRUNDEN

Den siste engelske kungen av den västsaxiska ätten hette Edward och fick tilläggsnamnet Bekännaren. Han var en svag kung som hade väldigt lite intresse till övers för statsangelägenheterna men var desto mer intresserad av kyrkor, kloster, trons utformning och utbredning o s v. Hans fromhet tog sig också uttryck i att hans gemål Edith inte kunde ge honom någon son. Det finns antydningar i samtida krönikor om att kungen helt enkelt levde i celibat. Edith var dotter till en från början lågadlig man, Godwin. Denne tog sig genom personlig duglighet, driftighet och jäklar anamma fram till att bli Edwards jarl, den finaste titel man kunde ha som icke-kunglig person. Efter Godwin blev hans son Harald Godwinson (alltså drottning Ediths bror) utnämnd till jarl och därmed den mäktigaste mannen i riket. Den här bilden från Bayeuxtapeten visar kung Edward på sin tron samt Harald.På nyåret 1066 dog kung Edward. P g a sin helighet hade han alltså inte sett till att fixa någon son, som kunde väljas som ny kung. Det var annars det brukliga. Givetvis innebar detta att det fanns ett antal tronpretendenter. Den förnämste var den tidens mest ryktbare krigare, kung Harald Hårdråde av Norge men hans anspråk berodde på ett ganska krångligt släktskaps-förhållande.

En annan viktig pretendent var den normandiske hertigen Wilhelm, kallad Bastarden (men förmodligen inte när han hörde det). Han hade varit över en tur i England och hälsat på kung Edward och påstod att Edward då hade lovat Vilhelm att han skulle få bli kung av England när Edward dog. Det finns en ganska lång och krånglig berättelse om att Harald Godwinson var hos Wilhelm i Normandie som upptar en god del av Bayeuxtapeten. Man kan kanske gissa att det beror på att tapeten tillverkades av normander och det gällde att ursäkta Wilhelms invasion. Bland annat påstår tapeten att Harald vid sitt besök hos Wilhelm hade svurit en ed att hjälpa Wilhelm att bli engelsk kung. Eden hade uttalats med händerna på två relikskrin och därför var den ännu mer omöjlig att bryta än annars. Scenen med edgången finns detaljerat beskriven i tapeten.

Tapeten beskriver Edwards död, men av någon anledning har man lagt begravningsprocessionen före bilden när kungen på sin dödsbädd säger att Harald skall bli Englands nye kung. Han tycks alltså ha ändrat sig efter det att han lovat att Wilhelm skulle bli hans efterträdare. Den scenen finns längst upp till höger på bilden.

STRIDEN MOT NORRMÄNNEN

Engelsmännen var av förklarliga skäl inte överförtjusta i tanken att få en norsk eller normandisk kung så de snodde sig att välja den döde kungens svåger, jarlen Harald Godwinson, till kung. Sån´t gör man inte ostraffat. Harald Hårdråde samlade sina styrkor och skeppade över till England. Han landade vid York, som sedan gammalt var vikingarnas viktigaste fäste i England. Men kung Harald Godwinson var av helt annat virke än sin föregångare. Så snart han fick besked om att den norska flottan hade siktats, samlade han sin här och marscherade i iltakt norrut från London. Härarna möttes strax utanför York vid Stamford Bridge. Efter en häftig strid stod engelsmännen som segrare. Många norrmän, däribland själve Harald Hårdråde, blev dödade i det slaget.

NORMANDERNA INVADERAR

En stor seger kräver givetvis en stor segerfest. Men mitt under festen dök det upp en budbärare, som i ilfart tagit sig upp genom landet för att rapportera attWilhelm med sina normander hade landstigit på sydkusten och dragit iväg till den lilla staden Hastings, som de höll på att befästa. Så snart engelsmännen hjälpligt hade nyktrat till efter segerfesten var det återigen dags för en forcerad marsch cirka 40 mil söderut. Det avverkade man på tretton dagar. På fredagkvällen den 13 oktober 1066 kom de fram till den lilla höjdsträckningen som kallades, och fortfarande heter, Senlac Hill. Harald bestämde sig för att stanna där för att invänta normanderna. Dessa hade givetvis klart för sig att den engelska armén var i antågande och bröt därför upp tidigt på morgonen den 14 och marscherade till Senlac Hill, dit de anlände på förmiddagen.

LAGUPPSTÄLLNINGARNA

De två arméerna hade helt olika sätt att strida. Engelsmännen använde sig av en mycket gammal men effektiv försvarsmetod som kallas sköldborg. Det innebär att man formerar en fyrkant av mycket tätt sammanpackade män som skyddar sig med sköldarna åt alla håll, även uppåt med tanke på pilar. Tekniken finns beskriven från romarriket, där den kallades "sköldpaddan". En sådan formation är väldigt svår att "få hål på", eftersom manskapet är så tätt sammanpackade. Så fort någon faller tar näste man över hans plats. Man försvarar sig med kastspjut, lansar och svärd och i viss mån med bågskyttar. Dessa kan dock inte fungera inne i sköldborgen eftersom den är så tätt packad utan måste hålla till i skydd av borgen. Av någon anledning hade engels-männen inte tillgång till så särskilt många bågskyttar i denna strid.

Normandernas stridsuppställning var den modernast tänkbara. Man hade ett mycket välövat och funktionellt kavalleri, kompletterat med fotsoldater och bågskyttar. Det motsvarar ju vädligt väl nutida modell med stridsvagnar, skyddande infanterister samt understödjande artilleri. Den engelska ställningen på toppen av Senlac Hill gjorde att normanderna måste anfalla uppåt men eftersom de var beridna och sluttningen inte är särskilt brant så bör det inte ha vållat särskilt stora problem.

SLAGET

När man går en promenad längs slagfältet finns det ett antal skyltar med teckningar och förklarande text som beskriver slaget. Här syns inledningen av striden sedd från den engelska sidan med den normandiska styrkan nedanför sluttningen.

Det visade sig svårt att bryta igenom sköldborgen. Normanderna anföll i våg efter våg men stoppades effektivt. Striden var mycket häftig.

KRIGSLISTEN

I början av eftermiddagen vek normandernas vänstra flygel tillbaka. Engelsmännen uppfattade detta som att normanderna började fly. De bröt därför formationen och började ta upp jakten. Men Wilhelm, som från sin hästrygg hade god uppsikt över vad som hände, beordrade en truppavdelning att anfalla de förföljande engelsmännen från sidan. Det var förödande för dem, de blev helt massakrerade.

Lite senare upprepade normanderna samma list och av någon obegriplig anledning gick engelsmännen på niten igen.

Detta innebar att de engelska leden glesnade. Det blev svårt att upprätthålla sköldborgen. Framför allt var det inte tillräckligt många för att hålla skyddet uppe mot pilar som kom ovanifrån. Normanderna inledde därför spärreld från bågskyttarna som sköt upp i luften så att pilarna regnade ned över engelsmännen.

SLUTSTRIDEN

Framemot kvällen hade de engelska leden glesnat såpass att det gick att bryta upp sköldborgen. Harald fick en pil i ögat och dog så gott som omgående. Motståndet bröts och normanderna kunde slakta en stor del av de flyende engelsmännen.

DAGENS SENLAC HILL OCH BATTLE ABBEY

Det är svårt att föreställa sig att den här idylliska sluttningen var platsen för ett av historiens verkligt avgörande slag för snart 950 år sedan.
Platsen där kung HaraldGodwinson föll utmärks av en stenplatta.

Nu ligger Battles skola i en av klostrets renoverade byggnader.
Skolans idrottsplats ligger där sköldborgens centrum befann sig. Snacka om att leva i historien!

Under hösten drog normanderna fram över England och bröt resterande motstånd. På juldagen 1066 kröntes Wilhelm till kung över England och blev på det sättet Wilhelm Erövraren. Man måste nog beteckna året 1066 som särdeles händelserikt. Två stora slag och tre kungar på bara ett år, inte illa!